Hell Dig, skönhetens gudinna!

Flyttat inlägg

Vad är vackert? Hur mycket måste vi göra om oss själva för att få känna oss vackra? Efter att jag fött barn ser jag på min kropp i spegeln på ett annat sätt. Jag vet vad den är kapabel till, och det är både upplyftande och konstigt nog lite skrämmande så här i efterhand. Den bär spår av graviditeten - en linje längs min mitt, från en bit nedanför naveln upp till solar plexus. Mannen kallar den min völvestav. Magen putar ut på ett nytt sätt, jag måste sträcka på mig ordentligt för att se ens tillnärmelsevis lika slank ut som jag gjorde förr. Jag har fått ett åderbråck på mitt vänstra knä, som inte verkar vilja ge med sig.

Det stör mig, det gör det. Jag saknar hur jag såg ut, jag saknar den jag var, innan jag blev oåterkallerligt initierad i Moderskapet. Ibland får jag andnöd av att tänka på det. Jag vill bara springa, beställa in en stor öl och slå händerna för öronen och mumla "lalalalalalalala BINGO".

Men jag känner också en ödmjukhet och en ömhet inför min egen kropp och vad den fått genomgå. Jag känner mig tuffare än alla, jag är stolt över allt jag har klarat av hittills. Och jag är tacksam över att allt gått så bra. Vad som inte hade kunnat gå bra får jag skriva om en annan gång, det är allt för skrämmande att tänka på ordentligt ännu.

Den mest skrämmande insikten är dock denna: Under tid när jag var, enligt den rådande samhällsnormen, som allra vackrast, det vill säga när jag var runt tjugo, tyckte jag som allra, allra sämst om min egen kropp. Nu, när mina chanser att vara "perfekt" är i stort sett förbi, ligger kärleken och förnöjsamheten så mycket närmare till hands.

Kanske hade jag mått lite bättre då, för tio år sedan, om jag fått se alla dessa exempel på och avslöjanden av hur vi luras att tro att andra ser ut. Inte ens en filmstjärna ser verkligen ut som en filmstjärna. Hurra för bloggaren Tyra som hjälper Dig och mig att stärka vårt självförtroende!

Må Freyja lära mig vad verklig skönhet är och hur jag kan få syn på den och försvara den.